De allra flesta omkomna kom från land i baltikum och Sverige, men även många från Finland. dem nära relationerna mellan dem tre länderna gör katastrofen till ett gemensamt känslomässigt trauma. Även om flera decennier gått sedan förlisningen så pågår fortfarande den gemensamma sorgeprocessen.
Havet ger samt havet tar
Olyckor till sjöss har alltid förekommit. Människor som lever vid ocean vet ”att havet ger och havet tar”. För många är havet därför en naturlig gravplats. detta finns en tradition för att upprätta minnesmärken över dem som förlorats till havs sedan åtminstone vikingatiden. Ofta består dessa märken från resta stenar på minnesplatser eller kyrkogårdar. Efter M/S Estonia finns det flera officiella minnesplatser och monument runt om i Östersjöområ
Det nyfunna hålet då - kan en sådant ha uppstått vid kollisionen tillsammans med en ubåt? Några vill bestämt mena det, men är inte detta långsökt? Ja, vem har egentligen enstaka aning efter alla märkligheter? Frågan kan dock väcka andra spörsmål till liv - det önskar säga om det fanns anledning för andra farkoster för att röra sig i Estonias närhet.
För det första således måste man medge problematiken med att länka en sidostöt med lösgörandet av bogvisiret. Detta gäller å andra sidan även de som propagerar för att det var bogvisiret som orsakade hålet och bucklan på styrbords sida. Ett kaotiskt hav kan möjligen förklara endera alternativet. Det kan naturligtvis inte heller uteslutas att ett vattenintag, på ett eller annat sätt kan ha bidragit med en onaturlig skrovfriktion - det vill säga en snedbelastning av bogvisiret när Estonia kr